Att väckas

Att väckas när solen på himlen står högt
Och tankarna flyter erbarmligen trögt
I munnen det smakar av aska och dy
Då vill man blott sova, då vill man blott spy

När detta är gjort och man ser vad där finns
Med kramper i magen man önskar man minns
Sin gårdagskväll som säkerligen var kul
Nu ligger man naken och bakfull och ful

Man önskar man minns vad man gjorde och sa’
Hur kunde jag tro att jag spelade bra?
I går flögo fingrarna fyllda av kraft
Nu är de som kvastfria, kvistiga skaft

Till sist vill vi varna vår ädla publik:
En kväll här på krogen blir ännu en spik
I kistan vi alla vet väntar oss se’n
I kväll blir jag nog lika stupfull igen

I morr’n är jag nog lika bakfull igen

Midsommartussing

I tussmörkret hör jag hur handelsmän kommer med lastade vagnar till marknad och ting
Och spelmän som sjunger till lira och lommer i flock och i farnöte rasar de kring
De männ’skor i bygden som snart har fått vänta ett år på att komma tillbaks till vår glänta
de reser nu hit under tingslagens frid, att njuta av midsommartid

Om natten går alla omkring ner på fälten att söka en plats för sitt midsommahus
När alla till slut har fått ordning på tälten, då lägger de grunden till midsommarrus
Man skålar och dricker med alla man känner man dansar omkring ibland nyfunna vänner
Man sjunger och skrattar och somnar se’n in i gräset på renfällen sin

När morgonen gryr går jag tyst ned till stranden att hälsa på solen som inte gått ner
En speleman ligger och sover i sanden med skorna som kudde; han drömmer och ler
När handelsmän drömmer om guld och om pengar då drömmer en spelman om flickor och sängar
Att midsommarfirandet pågår ett år bland vänner där glädjen består

Hjältevisan om Lo

Ett år tog väl rundan runt sjön, eller två
En gång vi en adelsfamilj stötte på
De trodde att livet i skogen var lätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

De byggt sig ett hus invid sjöstrandens kant
På ostadig lermark mitt uppå en brant
Vi såg när det gled ut i sjön rätt och slätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Med huset fru Björnhjärta sjönk som en sten
Lo kasta sig i och fick tag i ett ben
Han drog henne upp på ett makalöst sätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Herr Björnhjärta som ville hjälpa sin fru
Hade själv hoppat i men fick ångra det nu
Av den fruktade storgäddan fick han ett bett
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Innan monstret helt slukade Björnhjärtas kropp
Satte Lo för dess måltid med pilen ett stopp
Sen dess har herr Björnhjärta gått lite snett
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Den gamle herr Björnhjärta stod strax intill
Men blev skrämd av tumultet och irrade vill
Lo spårade upp honom smidigt och lätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

En röd svamp med prickar den minste fann gott
Lo tog den strax innan den läpparna nått
Fatalt om den lilla fått äta sig mätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Familjen har flyttat tillbaka till stan
För att leva i skogen man måste va van
Jag var med när de bjöd Lo och oss på bankett
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt
Ja, jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Dvärgens dröm

Jag såg en sten, den var så len
Den strök mitt ben vid knäet
Den var så grå, och hård som så
Jag titta’ på belätet
Den sa till mig:
”Akta dig!”
Och sände mig till gruvan
Dit kom jag så, fick smaka på
Den ljuvligt blåa druvan

Där fanns kristall, som var så kall
Den frätte mig i sinnet
Jag stack den död, så den blev spröd
Och brände röd i skinnet
Den sa till mig:
”Akta dig!”
Och sände mig till smedjan
Dit kom jag så, fick smida på
Den stora himlakedjan

En grön agat sa jag var lat
Och ville mig bestraffa
Ett städ som stått och skrattat gott
Bad mig att kottar skaffa
Den sa till mig:
”Akta dig!”
Och sände mig till borgen
Dit kom jag så, fick känna på
Först glädjen och se’n sorgen

Ödesvisa

Så olika faller ödets lotter.
Den ene blir fattig, den andre blir rik.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

En man får sitt liv fyllt av skratt och av glädje.
En annan man ändar sitt liv i tragik.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

Min moder hon till detta livet mig födde.
Hon levde en tid till och sedan hon dödde.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

Båd’ människan, kossan och haren och räven.
Vi är alla del utav ödesväven.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

Som ödesljusbåten på irrande färden.
Så styr också ödet vår väg uti världen.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

Björnlåten

Snön ligger vit, ligger, ligger nyfallen vit
Snön ligger djup, ligger, ligger tolv famnar djup
Djupt under snön ligger, ligger tolv mannar stark,
sover, sover djupt under snön.
Djupt under snön ligger, ligger tolv mannar stark,
sover, sover djupt under snön.

Mjöd i kroppen

Med mjöd i kroppen kan jag allt
Jag fryser ej när det är kallt
Jag blir vacker som en dag
Till kvinnornas behag

Varje kväll den andra lik
Jag spelar för en full publik
Flera sånger, mera mjöd
Så’nt är mitt levebröd

Hela natten vakar jag
Tills mörkret flyr för ljusan dag
Ja, jag spelar för din skull
Och somnar trött och full

Korkvisa från Aahren

Att jag bara orkar
Här står jag än och korkar
Många flaskor mjöd
Jag tror det blir min död

Snart börjar jag att yra
En, två, tre och fyra
Korkar i en hals
Jag orkar inte alls

Det är kanske ödet
Min pappa brygger mjödet
Mor har ingen ork
Så jag får plugga kork

Nog är det väl förskräckligt
Här har vi ju tillräckligt
Mjöd för fylleri
Men jag, jag fyller i

Jag står med mjöd till vaden
Var var det nu jag la’ den
Korken som jag glömt
Jag måste nog ha drömt

Jag står med mjöd till låren
Jag står nog här till våren
Och mjöd som sägs va’ gott
Det har jag inget fått

Min bror han dricker mycke’
För mycke’ i mitt tycke
Detsamma gör min far
Till mig blir inget kvar

Blott tomma flaskor många
Små, stora, korta, långa
De fylles på igen
Och jag får korka se’n

Huvva! och fy hundan!
Jag tror jag lägger undan
Så det blir något kvar
För den som spar han har

Jag står med mjöd till höften
Jag skulle ju behövt en
Kork till flaskan här
Var tusan den nu är

Jag står med mjöd till midjan
Smal och smärt som vidjan
Och stiger det nå’t mer
Så korkar jag ej fler... Flaskor!

Hjälp! är detta tacken
Jag står med mjöd till nacken
Snart går jag nog i kvav
Då ser ni inget av... Mig!

Nu står det över skallen
Jag kliver upp på pallen
För jag vill andas in
Mer luft i lungan min

Jag tarvar lite svalka
För jag har börjat halka
Jag snubblar snart ikull
Jag andas, och blir full!

De e skillnad på fölk

De’ e’ skillnad på fôlk å’ fôlk
Sômliga dricker spenvarm mjölk
Älgarna går uti skogen
Jag sitter inne på krogen

Sängen är full utav halm och löss
Sparkar du ner mig så blir jag stôss
På krogen finns billiga flicker
Bänken är full utav sticker

Våran get han är inte kry
När han har dött köper jag en ny
Smeden har ont i sitt huve’
Jag har varit i Tuve

Runt vårt hus finns det mycke’ skog
Åkrarna plöjer vi med plog
Ekan min plöjer våger
Vårat dass står i låger

Farfar har slagit min mor i järn
Farmor hon dränkte sig i en tjärn
Jag har tre katter i säcken
Dom ska jag dränka i bäcken

Det finns en flicka i våran by
Långsmala ben och liljevit hy
Henne ska jag lära känna
Och visa en nyvässad penna

Jag tycker inte om hasselnöt
Flickan på krogen var ganska söt
Det värsta med nötter är skalen
Min närmaste granne är galen

Folkvisa från Björksel

I Wenheim kan vi ingenting
Som yra höns vi yrar kring
Likt får vi går i skockar,
och för vättar bockar
Att denna sång är viss och sann
Det vet varje Wenheimsk man

I Aahren bor en ståtlig karl
Han går jämt med ändan bar
Ej slant han har till kläder,
men skinkan är klädd med läder
Det är ingen hemlighet
I Aralantha vet man det

I Randersborg finns mången häst
Randersmarkar’n vet nog bäst
Hur man sköter hästen
Tar med sig den på festen
Randersmarkar’n älskar häst:
Helstekt är den allra bäst

På Njarka Torg stod furstens fru
Ja, kanske står hon där ännu
Och väntar på att kunder
ska köpa kärleksstunder
På allt detta ska ni tro
Det vet varje Njarkabo

Fursten själv står där bredvid
och låter allting ta sin tid
Han äter lugnt potatis
för han vet han får det gratis
Tror du inte på vår sång?
Fråga fursten själv nå’n gång

Wenheimsk vers:
Nem´vid styrs av en kar´
han har ingen hjärna kvar
Kei har tappat bort den
norr om Norrskens porten
Naronier ingen styrka har,
därför sitter Fursten kvar.

Det stolta folkets framtid

När ska det riket enas,
när ska Naroniens land
åter samlas och förenas
av en mäktig furstes hand?

När ska en furste
en Gargulsfurste
ta plats i Gargul igen?
Och när ska folket,
det stolta folket
då lämna hövdingen?

Jag har länge färdats i Wenheims land,
jag har frågat alla jag mött
om när Wenheims folk väljer furstens band
och det här är det svar jag rönt:

När grisar flyger,
när älgar dansar
när lammet med räven blir vän.
Den dagen, då,
men inte förr
får en furste makt igen.

När grisar flyger
när älgar dansar
när lammet med räven blir vän.
Nej, aldrig väljer
det stolta folket
tyrannens ok igen!

Trollet som reste till Aahren

Ett troll reste vida, långt och väl
och kom sig till Aahren sent en natt.
Han var ganska glad i sin själ
fast kroppen nog var matt.

In till en skräddare han gick
och råd om färg och mode så han fick.
Sedan gick han sig på fest i Jarlens slott
med de nya kläderna han fått!

Alla var så imponerade
och gjorde trollet äran med en dans,
ingen diskriminerade
fast en och annan klev på hans svans.

För vet, I Aralanthas land
så håller ingen tungan för sin tand
om du klätt sig fel, och ej har koll
men annars får du gärna vara troll.

Den unge lekaren

När jag lämnade min by som ung jag skrattade och sa’:
”Ni som stannar här är kanske nöjda ni, men inte ja ́
Jag har andra mål i livet, jag har mycket högre krav,
än att slita på en åker mot en alltför tidig grav.”

Så jag gav mig ut i världen, jag var ung och jag var fri.
I min dröm var hela världen god och lyckan stod mig bi.
Jag som riddare själv såg mig kämpa på ett fält nå’nstans
där jag stred mot ondskan i en värld där ondskan inte fanns

Jag fann kärleken för första gången när jag kom till sta’n
Jag var blyg och stammade, men flickan verkade va’ van
Hon var vacker, hon var underskön och jag var kärlekskrank
men det slutade helt plötsligt när hon fann att jag var pank.

”Har du inte tur i kärlek kanske du har tur i spel”
är ett gammalt talesätt som kanske inte är så fel.
In på första bästa värdshus gick jag för att se om det
kunde stämma, men på tärningar och bräde gick jag bet.

Då med plötslig klarsyn insåg jag var ärans vägar fanns.
Till armén jag styrde kosan: ”Kan jag få min sköld och lans.”
Men till min förvåning möttes jag av gyckel, hån och skratt.
Herr kaptenen slängde ut mig och strax efter kom min hatt.

”Jag ska ägna mig åt handel, köpa billigt, sälja dyrt”,
och jag klädde mig i riktigt fina kläder som jag hyrt.
Men det tog ej ens en timme förrän pengarna var slut
och så stod jag där i samma gamla paltor som förut.

Jag var slagen, jag var bruten, alla drömmar som jag haft
hade krossats utav verklighetens grymma, hårda kraft.
Utav godhet, hjältemod och ära såg jag ingenting.
Jag satt fast i håglöshetens tjära där jag gick omkring.

Där i slummen, där bland andra vrak, en ömklig, ynklig karl,
drog jag runt, förvirrad, fattig, det fanns blott ett yrke kvar:
”Om du ej kan vinna ära, så försök med nå’t du kan”,
sa jag till mig själv den dagen, och nu är jag speleman.

Så här sitter jag nu, sjuttio år, ett tandlöst gammalt vrak
som blir lycklig för var morgon som jag vaknar under tak.
Och jag tänker varje morgon när jag äter mina gryn:
”Undrar hur de andra haft det, de som stanna’ kvar i byn?”

De som stanna kvar i byn

När han lämnade vår by som ung han skrattade och sa
Ni som stannar här är kanske nöjda ni, men inte jag
Jag har andra mål i livet, jag har mycket högre krav
än att slita på en åker mot en alltför tidig grav.

Men vi skratta' åt hans enfald och vi sa han var en tok.
Den som stannar kvar i byn, ja, den är verkligt vis och klok
Fast vi önska' kanske alla att vi hade samma mod
vi som stanna' kvar vid åkern och vid våran visthusbod.

För vi hade också drömmar, vi som inte gav oss ut
och vi hoppades att livet skulle få ett lyckligt slut
Kärlek, rikedom och ära var vårt stora mål och hopp
men vi krossades av verklighetens hårda, grymma lopp

Den som älskade sin bergsgård mest av alla här i byn
det var Ara, hon var trofast och med ögon blå som skyn
Når hon såg det brann i fägår'n sprang hon utan rädsla in
ibland lågorna och askan där hon mötte döden sin.

Fagrast av oss alla, det var värdhusvärdens son
Han träffade en kvinna, hon var inte härifrån
Hon förfördes av hans skönhet, men för henne var det lek
Malte krossades av slaget när hans grymma hustru svek

Jag blev kvar vid jorden, gifte mig och fick ett enda barn
Och jag trodde att jag fångat all min lycka i mitt garn
Så kom missväxt efter missväxt och min lilla Embla dog
Jag miste allt jag ägde och nu drar jag grannens plog.

Av oss fyra gamla vänner är jag numer ensam kvar
Maltes vett försvann vid sveket, Ara dog i unga da'r
och av Silas har vi inte hört ett enda litet ord
Han sitter säkert mätt och trygg vid rikemännens bord

Här sitter jag och grubblar, här vid graven av en vän
Hon som är i Frejas salar sedan alltför länge sen
Och jag tänker varje morgon när jag äter mina gryn
att jag undrar hur han har det, han som våga' lämna byn

Dryckesvisa från Aahren

Nu har vi lämnat Aahrens stad
och drar i natten vägen fram
Vi vandrar över bro och vad
och andas vägars damm

Med bältet tyngt av dolk och svärd
och handen stödd på vandringsstav
vi minns den glade värdshusvärd
som vi vårt silver gav

Omkväde:
Så drick min vän, tag hornet fatt,
glöm bort din långa väg i natt
och skaffa dig ett rus
Du lever ej för gott min vän,
måhända skall du aldrig mer
få skåda gryningsljus

Var hjälte står med svärd så trygg
och skrattar blott åt hugg och slag
Han slåss med fränder bak sin rygg
och räds ej domedag

Men vet att kvinnor med behag
ej sällan vållar kämpens död
Några dör av ålder svag
men många dör av mjöd

Omkväde:
Så drick min vän, tag hornet fatt...

Fandrals vin

Höj en skål
För Fandrals vin
Doftar gammal ål
Men färgen fin
Något ungt
Dock det dög
Göra sinnet tungt
Själen trög

Åtta stop
Är allt jag förmår
Magen blir en grop
Och halsen bara ett sår
Så höj en skål
Och drick var man
Och sjung me’ns ni kan

Wollmars vånda

Det hände sig en afton att Wollmar skulle gå
Att finna lite glädje bland kullorna de små
Med solden uti pungen, och kärlek i sitt bröst
Han traskade mot staden där han förut funnit tröst

Han kom till Östra Tullen, vid porten satt en vakt
Som sade: ”Käre Wollmar, du vet vad jag har sagt
Som ung du köpte kärlek, du köper den ännu
Nog vore det på tiden att du skaffa’ dig en fru”

Men Wollmar bara skratta’ och svarade sin vän:
”Att skaffa mig en hustru, det kan jag göra se’n
För nu så leker livet, jag väljer den jag vill
Och när jag just har fått min sold, så köper jag en till”

Så sa den gode Wollmar, och gick sen in i sta’n
Längs Fiskar-Evers Gata, det syntes han var van
Att hitta bland kvarteren där baderskorna finns
De bjuder dig de stunder som du sedan alltid minns’

Så köpte sig vår Wollmar en liten kärleksstund
Men när den så var över, så kom han underfund
Att äkta kärlek spirat och sedan slagit rot
Och sådant kan ju ingen männ’ska värja sig emot

Han ställde sig vid sängen och bad om hennes hand
Hon kände liksom honom, och de knöt hymens band
De vigdes samma vecka, till sång och trummors dån
Och nio måna’r senare så födde hon en son

Men Wollmar såg på gossen och skiftade i färg:
”Vid alla gudars vrede, du födde oss en dvärg!”
Hon svara’: ”Käre Wollmar, du minns vår kärleksstund
Den kvällen du kom till mig var du ej min första kund”

Hur kunde Wollmar veta att gossen ej var hans
Att sonen ej var sprungen ur egen kärleksdans
Jo, Wollmar han var säker för ty det fanns belägg
Hans son var en och tio lång, och hade stort vitt skägg

Den magiska boken

Det var en gång på sommaren sexhundrafyrtiofem
Jag hade ätit, druckit och var nu på vägen hem
Jag kan ej minnas hur allt gick men först gick allt på tok
Och allt elände började /: den stund jag fann en bok :/

Ja, på den stig jag vandrade ifrån vårt värdshus sal
jag snubbla´ uppå nå´nting uti sommarkvällen sval
Det var en samling pergament som samlats i ett band
av skinn med tecken som jag aldrig /: sett i vårat land :/

Så boken följde med mig hem och lades i ett skrin
som lades i en låda och därpå i kistan in
Jag gick se´n prompt till bädden och kröp ned i fällen varm
och skulle till att somna sött /: när till min stora harm :/

Ur kistan hördes knackningar som lät som någon slog
med knogar uppå värdshusbordet på vår byakrog
Men det var inte takt till sång som knackades däri
Nej det var nå´n som ville ut - /: Vad är det här? Magi? :/

Här är det nog så illa att mitt minne sviker mig
Jag kommer blott ihåg att jag ej kunde säga nej
Jag tror jag öppna´ kistan, lådan och tillslut det skrin
Där boken låg och tog den upp /: i högra handen min :/

Sen är det som en dimma, töcken, inget alls jag minns
Men plötsligt är jag på en plats där någon annan finns
En mörk gestalt som pekar på mig och min nya bok
“Ge genast hit den där du har /: om du är minsta klok!” :/

Han pekar uppå mig med staven som han har i hand
I samma stund far lågor upp och världen står i brand
Jag skriker, tjuter, våndas och är helt fylls utav skräck
Jag skäms ej säga att det ut /: i hosan blev en fläck :/

Och boken lämna´ strax min hand och allt blev plötsligt tyst
Blott mörker var det kvar där eld och flammor nyss upplyst
Jag stod där ensam kvar och såg ej någon spökgestalt
Och det som nyss var varmt i grenen /: började bli kallt :/

Jag vände om och tänkte så jag kan väl börja gå
Det är väl ändå bättre än att ensam kvar här stå
Jag vandrade och vandrade tills att jag föll i sömn
Och vaknade uti min säng /: allt hade var´t en dröm :/

Jag blinkade mot ljuset som föll in i stugan min
Och kliade mitt tunga huvud och mitt tröga sinn´
Så föll min blick på kistan där vid stugans bortre vägg
Dess lock var gläntat och jag menar /: att jag har belägg! :/

För att det något märkligt varit i min kista där
Det rykte, pyrde, osade som Lokes eld, jag svär
Bland alla brända saker som jag haft i kistan min
Jag hittade en okänd ring /: uti en pung av skinn :/

Den ringen bär jag på mitt finger än i denna dag
Och att den hjälpt mig mången gång det vet nog säkert jag
En missad pil i Björkskogen, ett vunnet vad i Sel
Jag haft mer tur än någon som /: har kommit hem från Hel :/

Så låt det vara allom känt och för dig välbekant
Att snubbla på en trollkarlsbok kan nog bli intressant
Och om du överlever blir du inte lottlös, nej
Se blott på lyckan som har veder- /: farits uppå mig :/

Som tack var gåvan menad, och jag ger er detta råd:
Närhelst du går från krogen gör då vägen mindre bråd
Håll uppsikt uppå stigen men så se dig också kring
Ty värdshusvägen kantas kan /: av märkligaste ting :/

Drag på värdshuset

Grupp 1:
På ett Värdshus kan man sitta
tyst i hörnet, kanske titta
surt på grannen under lugg
inte kul ett enda dugg

Bättre är att börja sjunga,
dansa, spela, gamla, unga
Här ska festas, tycker vi!
Frågan är: Hur tänker ni?

Grupp 2:
Undrar ni om vi kan festa?
Svaret är: Vi är de bästa!
Ställer er alla upp, som kan
Klappa takten alle man

Grupp 1:
Klappa takten i all ära
men ni har nog mer att lära
skynda er, nu har ni chans
att va med i våran dans

Tralala...

Alla:
När nu dansen skjutit fart
tänker vi: Så underbart!
Vi kan inte alls stå still
Så vi dansar lite till

Tralala...

När nu dansen skjutit fart
tänker vi: Så underbart!
Vilken kväll, se till och njut!
Hoppas aldrig den tar slut

Stor var sorgen

Å, jag minns en tid då landet nyss från furstar blivit fritt
och när hoppet återvände till Naroniens rika jord.
Då, när Borgevid just återtagit sanna namnet sitt,
men i tysthet hotar fienden i nord.

Stor var sorgen, stor var smärtan när små prinsarna försvann,
stor var ilskan emot prästerna i Njarkas fjärran land.
Oron tilltog över barnen i den Trettondes bevar
hos den enda fria prinsen bland oss kvar.

Så kom våren, när den skira björkens grönska tittat fram,
och när bonden plöjde åkern, och när saven steg i skog.
Då blev prinsen lockad ut på färd och föll i fiendshand
och han togs till evig fångenskap i nord.

Stor var sorgen, stor var rädslan när vårt land stod utan prins.
Stor var skräcken hos det folk som ännu furstetiden minns.
Vi var enkelt byte då för grymma härskares kontroll,
vi blev enkelt byte nu när kriget kom.

Så kom hösten och det mörknade kring prinsens fria land.
Krigets vindar blåste åter över sjön vid Borgevid
så föll Hagre först och Motvi sen för Blodstands grymma hand
och vid Nares klinga bjöd hon in till strid.

Stor var sorgen, stor var saknad efter alla som försvann,
stor var trösten att de välkomnats i sanna gudars famn.
Men allt glesare stod leden av de få som blivit kvar
och allt sämre var Naroniens försvar.

Mitt i vintern kom så budet att prästinnors hela här
full av vidunder och krigare som samlades till strid
tågat ut att möta oss och kom från fjärran och från när
och att slaget skulle stå om Borgevid.

Stor var sorgen, stor var fruktan när den dagen grydde röd.
Stor var fasan över lidande och många kämpars död.
Där stod Blodstand emot Silverlans som själv i striden gick
och där vanns den enda segern som vi fick.

Och så kunde rikets folk med ens i lättnad andas ut
för vår fiende låg krossad och tillbaka kom vår prins,
då när freden kom och rättvisan som segra ska till slut
och när framtidstron och hoppet åter finns.

Stor var sorgen, stor förtvivlan över det som skedde då
men störst av allt var sveket från den prins vi litat på.
Ja, den dagen var en sorgens dag för allt som hände sen
för den dagen börja furstens tid igen.

Klintjevättens sista färd

En liten Klintjevätte tyckte att han blivit stor
så han sa glatt adjö till dom där hemma, far och mor
och packade sin ränsel med allt som är bra att ha
när ut i vida världen man ska giva sig åsta(d)

Det var en härlig vårdag när vår vätte gav sig av
på himlen inga trista moln, på hälen inget skav
För varje steg tillryggalagt fick själen mera ro
hans sinne det var lätt när vägen närma sig en bro

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se
vad livet väl kan giva
när ungdomen sig ut ska ge
och kring i världen driva!

En gisten gammal bro i trä stod framför honom snart
därunder rann en ilsken fors förbi med väldig fart
Blott halvvägs ut på bron han kom, för sen så tog det stopp
En murken bräda rämnade - han föll mot iskallt dopp!

Men fallet det blev kort för våran vätte i exil
Med ränseln på sin rygg han plötsligt fastna som en kil
Han prisade sin väska och allt som han lagt däri
men remmen gled ur söljan, och så föll han åter fri

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Nu var det brått om vätten skulle undvika att dö
en pelare till bron i vätteskallen sådde frö
Runt stolpen slog han armar, ben, och hejdade sitt fall
Men av den gamla stocken fick han stickor utav tall

Han tänkte: -Livet har en massa nytt att bjuda på:
I famnen fullt av stickor, benen domnar i en å.
Då landade en smetig klick på vättens svarta lock
Ett honungskrus i ränseln hade gläntat på sitt lock.

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Så snart var hela huvudet med kletig honung täckt
till glädje för en skara bin som solens strålar väckt
Nu strömmens krafter började att matta vätten ut
Han tänkte, där i svärmen, att nu är det nästan slut.

Då hördes människoröster, tramp av stövlar och en häst
”Ett rop på hjälp är så man brukar sista krafter bäst”
Men innan han fick användning för stämman klar och ren
ur ränselns djup, en panna föll mot vätteskallen klen.

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Så slutade hans resa innan den ens kom igång
men äventyret hans blev ju förärat denna sång
För det var jag som stod på bron, såg liket spolas väck
med stickor, honung, arga bin och stekpannan som smäck!

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Mjöd och död

På värdshus i Brantvik bland systrar och bröder
Satt jag och tänkte ”jag borde var’t död!”
Ja visst är det sant att jag borde var’t döder
Om det ej varit för mängder med mjöd!

Fängslad i järn utan skymt utav dagsljus
I Nemevids hålor på vatten och bröd
Råkade kalla furst Kei för en vägglus
Dömdes till livstid och piskades röd

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden
Livet jag skänkts av en gyllene dryck
Gudarnas honung nu styr mina öden
Lycklig så följer jag ödets nyck!

I veckor jag tryckte mig mot hålans murar
I fukten och kylan jag skakande frös
Jag fruktade föras till bödlarnas burar
När plötsligt jag kände - en sten som var lös!

Lossade stenen och fann där en öppning
Kröp in och plötsligt i mjödkällar’n stod
Bland fat och tunnor och flaskor i ställning
Jag kände ånyo båd’ styrka och mod

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Öppna’ och tömde en flaska från hyllan
En sådan som hade båd’ lack och sigill
Började känna mig lite på fyllan
Öppnade raskt ett par, tre flaskor till!

Så hitta’ jag lådvis med mjödet från Birest
Och där någonstans tog båd’ sans och vett slut
Drack, sjöng och somnade prompt i min mjödfest
Ensam och stupfull - det blev min väg ut!

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Vakterna hitta’ mig kramandes flaskan
Trodde jag hörde till Keis personal
Därmed så kom jag ur elden i askan
Bryskt blev jag väckt uti källaren sval

Spöades upp på båd’ längden och tvären
Kastades ut genom Nemevids port
Flydde från staden och fängselmisären
Hem hit till Brantvik bar benen mig fort

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Kvädet om Vindklyve

Över Aahrens hamnar strödde Sol sitt guld på skummad våg
Uti sjömäns bröst hon tände längtan efter rigg och tåg
Med sunnanvind från havet fördes doft av saltstänk, alg och tång
Skrän av mås och sjömän hördes ur var gränd och hamnkrogsprång

Omkväde:
Han sänkte Vannboms hela handelsflotta i ett svep
Se’n ändades hans levnad uti änden på ett rep

Uppför Chelmiaån Vindklyve for med stadig förlig vind
och vid rodret stod den styve skepparen så rund och trind
När han så såg Kungatornet lysande i solens glöd
höjde han det fyllda hornet; drack så näsan den blev röd

Omkväde:
Han sänkte Vannboms hela handelsflotta i ett svep...

Tornet sade att hans resa inom kort till ända var
Längtan efter sjömäns hesa sånger han i hjärtat bar
Skeppar’n så sitt roder fatta’ med en oförglömlig stil
och med alla segel satta for Vindklyve som en pil

Omkväde:
Han sänkte Vannboms hela handelsflotta i ett svep...

Häpet andra sjömän glodde där de stod på Nybrons spann
Andra i förtvivlan rodde: ”RÄDDA VAD SOM RÄDDAS KAN!”
Så med kraft Vindklyve rände över skep och båtars skrov
Kajen brast men skeppar’n kände inget alls... han låg och sov!

Omkväde:
Han sänkte Vannboms hela handelsflotta i ett svep...

Sjömansvisa från Havaport

Skål för förlig vind och stadig fart
Skål för gudar som gör vädret klart
Skål för oss som uppå Lamben far
Och höj en skål för dem som stannar kvar

Omkväde:
Så hissa segel och sätt fart
Vi återvänder snart
Ja, hissa segel och sätt fart
Vi kommer hem snart

Seglen sträcks och vi drar ut från land
Och styr ut mot horisontens rand
Kölen klyver arga vågors kam
Krogen väntar när vi kommer fram

Omkväde:
Så hissa segel och sätt fart...

Skutan är i hemmahamn förtöjd
Ändå är en sjöman inte nöjd;
På land han längtar ut på havet, men
Till sjöss vill han tillbaka hem igen

Omkväde:
Så hissa segel och sätt fart...

På ett värdshus någonstans

Senast som vi sågs här var det sexhundratju’fem
Och sedan dess har inte jag fått återse mitt hem
(Men) jag har utfört stordåd med mitt svärd och med min lans
Eller kanske suttit på ett värdshus någonstans…

Jag ledde vår armé igenom berg och över dal
Dom var så väldigt stolta att ha Hrym som general
Dom inspirerades av mig och slogs liksom i trans
Eller kanske satt jag på ett värdshus någonstans…

När ni har gottat er åt mjöd och vin på någon krog
Röjde jag en väg för vår armé, det var ett knog
Träden vaja’ för vart hugg och tappa’ sin balans
Eller kanske satt jag på ett värdshus någonstans…

Jag dansade på bröllop med en alltför vacker brud
Men maken blev förbannad och slet av ‘na hennes skrud
Men det gjorde inget, hon var snygg i bara krans
Eller kanske satt jag på ett värdshus någonstans…

Ni anar inte vilka dåd jag utfört för vår värld
Medan ni har suttit med er stickning vid er härd
Jag tog strid mot Loke, och jag kapade hans svans
Eller kanske satt jag på ett värdshus någonstans…

Sanningen hos mig finns inte i nå’n högre grad
Men jag sjunger sanningen exakt var fjärde rad
Bäste äventyrare, det bästa som du gjort
Är: Placerat arslet på en bänk på Gyll’ne Hjort

Från Chelmar var mitt vin

Jag minns ej vilken dag det var,
Ej månad eller år
Av värdshusvärdens namn jag har
Glömt bort varenda spår

Nej minnet det är inte klart
Min skalle gått i sin
Det enda som är uppenbart
//:Från Chelmar var mitt vin ://

Och ögonen som log mot mig
Från hörnet i vår sal
Var blåa? Gröna? Bruna? Nej –
Min glömska är total!

Dock bägaren var gjord av tenn
Jag antar den var fin
Ett lerkrus kan det varit, men
//:Från Chelmar var mitt vin ://

Det kan ha varit i en by
Det kan ha var’t en stad
Jag tror jag skulle fira, ty
Det känns som jag var glad

Till kvällsvard åt jag månne älg?
Nej kanske en kanin?
Sen bad jag om en ny butelj
//:Från Chelmar var mitt vin ://

Vad kan du lära här av mig;
Vad finns här för moral?
Vad bör du städse skaffa dig,
När du är på lokal?

Jo oavsett till sjöss, till lands
Det torde bli rutin
Att alltid när det finns tillhands
//:Från Chelmar välj ditt vin ://

Fram med mera mjöd

Fram med mera mjöd och vin min strupe den har torkat
Jag kan inte sjunga fastän jag så gärna vill
När jag tänker efter är det konstigt att jag orkat
spela så här länge utan nåt att dricka till
Fienden jag fruktar allra värst det är min törst,
så vill ni att jag spelar – ge mig nåt att dricka först

Törsten drev mig ut som ung på vandring runt i världen
Varje värdshus är mitt hem och varje värd min far
Min musik den ger mig mat och mjöd och plats vid härden
Har jag tur så får jag lite silver som jag spar
Land och rike far jag kring på jakt i ur och skur
och alla som har vin och mjöd, det är mitt bytesdjur

Tre stenar

I midvintertid då dag är mörk, jag vandrar på stigar vida
Och drömmer mig bort til frid och till ro där glädje och vänner mig bida

I midsommartid då Sol står högt och fåglarna flyger fria
Då luften är fylld av dofter och ljud hörs lom över Lomsjön skria

Omkväde:
Då går jag in i värdshusets sal där glada röster sjunga
Då stannar jag kvar, tills tuppen den gal, bland gamla och bland unga

Och sitter jag ensam någonstans med vemod och sorg i sinnet
Så finner jag tröst, så finner jag frid, så finner jag ro vid minnet

Det minne jag bär av folket där på krogen vid Lomsjöns vatten
Det värmer min kropp, det värmer min själ att tänka på midsommarnatten.

Omkväde:
Då går jag in i värdshusets sal där glada röster sjunga...

Midsommarhälsning från Aahren

Jag sadla ́ min häst, till Aahren jag for till solig midsommarfest
Med sånger, dans, nyckelharpor och blanka spännen på varje gäst
Så många glada människor som samlats där, men inga slagsmål och inget vin
Så går det till hos dom och jag fick lära mig att fira nykter och lugn och fin.

Ja, stil har dom, folk i Aahren att dela med sig till varje gäst
Där lever än traditionen, att ha på huvet – det är nog bäst!
Att Aahren-flickor små med runda former har nåt särskilt vet ju även minsta hjon
Ja, tänk att få en sådan med sig på en tur till sommarängen bakom visthusbon

Jag ljög litegrann om Aahren för inte går det ju till sådär
Dom krökar, slåss, kräks och super så det ser ut litegrann som här
Visst är det vackra hattar, dans och spelmanslåt, och Aahren må vara fint och grant!
Men Aahrenborna, dom är svin precis som vi, men det jag sa om spännen – det var sant!

Ankomst till gästabudet

Samla alla mänskor hit, båd fiender och fränder
Slå tappen utur tunnan kom låt oss fylla kruset
Med öl och vin, båd röd och vit töm ett krus i sänder
Ja, låt oss bilda gästabud, och riva hela huset
Med munnen full av mat, så går det inte träta
och här är fulla fat, med mycket gott att äta.

Hör nu folk av blandad börd, båd fattiga och rika
Slå tappen utur tunnan kom låt oss fylla kruset
Njut frukten utav druvans skörd – på krogen är vi lika
Ja, låt oss bilda gästabud, och riva hela huset
Bonde och träl, den sista som den första
har bägge en själ som inte mer ska törsta

Gläd er mens ni ännu kan njuta av den röda
Slå tappen utur tunnan kom låt oss fylla kruset
Vi lever under livets band, snart så är vi döda
Ja, låt oss bilda gästabud, och riva hela huset
Snart tar det slut och man ligger i en kista
Så drick var minut, som om det var den sista!

Avsked vid gästabudet

Skål, nu har vi hållit kalas! Skål alla i vårt dryckeslag
Skål - ni som spelar denna sång!
Fast hemvägen kanske tycks er lång
och vägen slingrar mer för varje glas, skål ändå! Må natten bli till dag.

Snart skiljas vi - på med tunga skor och snart siktar vi solens gyllne sken.
Snart är vinet, visan och natten slut.
Vi tömmer det sista glaset och går ut!
Må alla hitta hem till dit de bor och orka gott, trots ostadiga ben.

Se på varje näsas röda färg och de trötta ögonen på varje dräng.
De slutas snart och drömmer sig bort,
så led dem på sin färd, gör resan kort
igenom mörka skogar, över berg, och hem till en väntande säng.

Hell dig, du hövding

Hell dig, du hövding som Wenheim regerar!
Vitt må du prisas av hög och av låg.
Likt en kämpe av rang som i strid triumferar
växer din vilja och stärkes din håg.
Freja beskydde dig!
Oden begåve dig
ständigt med styrka och vishet och mod!
Lovpris av varje färg
ekar bland Klintjes berg:
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Ditt folk här är alls inga vekliga liljor
som blommar en sommar men kväves i snö.
Nej, Grå Bergen har fostrat de järnhårda viljor
som kämpar för evigt och aldrig må dö.
Den ranka som frodas där
djupaste rötter bär,
växer mot stormvind längs klippor och älv.
I Talby och Hernevi
står wenheimarn stolt och fri.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Så res dig då, landsman, när hövdingen kalla!
Var stolt att hon älskar det land som är vårt.
Ty den hövding vi följer, hon leder oss alla
trots att vägen vi vandrar är stenig och hård.
Hade vi gudars makt
levde i gyllne prakt
aldrig blev lyckan och glädjen mer säll
än när enkelt och stolt vi sen
samlas kring hövdingen.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Alternativ tredje vers:
Så res dig då, landsman, när hövdingen kalla!
Stå upp och försvara det land som är vårt.
Nu när stridslarm och vapenmakt åter hörs skalla
och när slutet som väntar blir blodigt och hårt.
Främmande furstars makt
samlad i gyllne prakt
lockar och lurar båd’ länge och väl.
Men den stolte wenheimaren
kämpar med hövdingen.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Edel i Achren

En weinhemsk tös i Aahrens stad, vad i Oden gör hon där?
Jo, jag letar efter systern min så fort som benen bär
Med gördel, väst och brickband på gick jag in med säkra steg,
men stoppades av vakter med både flaggor och baner

De höll mig fast med mjuka händer, och sa så strängt till mig:
Det heter inte Aahren det är Achhhren

Jag gick sen in i Aahrens stad å skaffa ströjobb med en hast
Fick jaga smuts och tiggare på gatan med en kvast
Jag fick sova på ett värdshus där jag glatt fick plocka disk,
men deras fina gäster ville alla ge mig pisk

De satte mig ner på pärlbrokad och sa tårögt till mig:
Det heter inte Aahren det är Achhhren

Jag träffade en pojk så fin iklädd siden och satäng
Ung och stark han kunde värma min alltför breda säng

Han höll mig i sin trygga famn och viska ömt till mig:
Det heter inte Aahren det är ACHREN

Så kom det till min sista kväll i ljuva Aahrens stad,
mat och vinet flödade i goda vänners lag.
Jag höjde mitt krus till en sista skål, och sa sådär på lek,

Skål för ljuva Aahrens stad, men alla reste sig och skrek:
Det heter inte Aahren det är ACHREN

Det heter inte Aahren, det heter inte Aahren,
det heter inte Aahren det är ACHHREN

Kvädet om tredje tavlan

Tavlor två på värdshus är, skymt av rött i skogen
Tredje tavlan saknad är, Spring Asbjörn, spring

Drömmen visar tavlan gömd, skymt av rött i skogen
djupt vid bom är tavlan gömd, Spring Asbjörn, spring

Uppå berget uti skog, skymt av rött i skogen
femton kämpar räcker nog, Spring Asbjörn, spring

Över stock och under gren, skymt av rött i skogen
Emla visar godes sten, Spring Asbjörn, spring

Märke finns på stenens topp, skymt av rött i skogen
ur marken grävdes tavlan opp, Spring Asbjörn, spring

Hand ur hand går tavlan sen, skymt av rött i skogen
främlingsman skall bära den, Spring Asbjörn, spring

När du Mäster Simlin ser, skymt av rött i skogen
Ulver talte, jag dig ber, Spring Asbjörn, spring

Vaksamt hemåt färden går, skymt av rött i skogen
Asbjörn sist i vänners spår, Spring Asbjörn, spring

Bakom sig ser Asbjörn så, skymt av rött i skogen
rop från Ulver skallar då, Spring Asbjörn, spring

Över stock och över sten, skymt av rött i skogen
Asbjörn flyr på långa ben, Spring Asbjörn, spring

Hittar inte vägen fram, skymt av rött i skogen
gömmer sig bak trädets stam, Spring Asbjörn, spring

Hjärtat bultar hårt i bröst, skymt av rött i skogen
Fjärran höres Ulvers röst, Spring Asbjörn, spring

Äntligt ser han vägen ut, skymt av rött i skogen
Hittar hem till byn til slut, Spring Asbjörn, spring

Tavlor tre tillsammans är, skymt av rött i skogen
Slutet gott och lyckligt är, Spring Asbjörn, spring

Sen den dagen vad han gör, skymt av rött i skogen
Ständigt han inom sig hör, Spring Asbjörn, spring

Spring Asbjörn, spring

Jag sitter på ett värdshus

Jag sitter på ett värdshus och väntar på min vän
Jag har suttit här rätt länge, hon har inte kommit än
Hon lovade att genast resa hit med vindens fart
Men är hon inte här ikväll så har jag väntat klart

Omkväde:
Men jag vet ju hur det går
Ty min vilja den är svag
Redan nästa dag så tänker jag:
Kanske idag…

Varje morgon vet jag; det hon sa var sant och visst
Och lika säkert vet jag att hon kommer hit till sist
Men varje kväll så vet jag lika säkert att hon svek
Hon älskade mig aldrig. Nej, för henne var det lek

Omkväde:
Men jag vet ju hur det går...

Ännu kan jag se hur hennes varma ögon log
Och ännu kan jag känna hur mitt eget hjärta slog
Då var jag beredd att för en blick ge henne allt
Men, nu vet jag bättre; hennes hjärta det är kallt

Omkväde:
Men jag vet ju hur det går...

Dvärgahjärtats sång

En solig dag i skördetid
min vandring den gick längs en bäck så strid
bland träden skymta en stenbros spann
en sång kom med vinden så ljuvlig och sann

Lalala...

En dvärg stod plötsligt framför mig
- Säg Mäster, hur kan det nu komma sig
att hela vackra dagen lång
du sjunger från hjärtat en jublande sång?

Lalala...

- Min bäste herre, vet du att
min kärlek, den är ju min största skatt
En första blick, sen visste jag
jag vid hennes sida vill leva var dag

Lalala...

- Min nye vän, jag gläds med dig,
av spänning så är jag nu utom mig
Jag önskar kvinnan träffa få
som får ditt hjärta att sjunga så

Lalala...

- Men unge man, han harklade sig,
hon står här vid vägen mitt framför dig!
För denna stenbros skönhet skall
min sång gå ända till Gudarnas hall

Lalala...

Drafur och Gildur

Tramp av grova kängor hörs
Dvärgasång med vinden förs
Ned mot liten glänta
Där lömska trollen vänta

Troll i bakhåll för en dvärg
Snart får dvärg bekänna färg
Drafur går mot skogen
Med yxan redobogen

Trollen väntat länge nog
Smyger framåt ut ur skog
Drafur står och lyssnar
Hör hur ugglan tystnar

Plötsligt under skrik och skrän
Rusar troll från alla trä’n
Drafur spår: ”Det tycks va’
Tid att svinga yxa”

Första trollet hoppas re’n
Krossa Drafurs bägge ben
Trolls förhoppning krossas
När hals från huvud lossas

Trollen blir allt fler och fler
Drafur vill ej se dom mer
Trollhuv’en är trånga
Men nu är dom för många

Plötsligt trollens lycka vänds
Och hos Drafur hoppet tänds
Genom blodröd slöja
Ser han Gildur röja

Troll i mängder rycker fram
Drafur och Gildur blir en dram
Rygg mot rygg står dvärgar
Trollblod marken färgar

Drafur med ett vargagrin
Svingar dubbelyxan sin
Trollens nackar styva
Med kraft han synes klyva

Dvärgars vrede blivit väckt
Närmsta troll får skallen spräckt
Se hur trollen backar
Gildur klyver nackar

Trollens led har krympt till slut
Snart får dvärgar pusta ut
Med dvärgablodet skållhett
De dräper sista trollet

För er som ej förstått vår sång
Sjunger vi nu än en gång
Att de bästa härjar
Finnes ibland dvärgar

Stormidsommar 650 i Tingsvattnet

I Tingsvattnet skedde det konstiga ting
med mångfalden gäster från vida omkring
Det var prinsar och präster och magiker med
och allt skeende fick nästan tiden ur led

Först kom där ett följe som draugen tog bort
ett offer som sorgligt nog blev dem en kort
det var Zaardras och Daga och svärdsmän också
en bragd få förunnad de lyckades nå

Många som kom tänkte mest på ett val
så byn fylldes snart av allsköns vackra tal
Det var byråd och bryggknekt och bänkknekt likväl
och de flesta blev nöjda för valen föll väl

Byn sökte göra som vanligt var stund
med fiske och marknad och soluret rund
De badade, bakade, sydde var dag
och innan veckan var slut var de i bästa lag

Mystik fyllde byn och med den allsköns nytt
fast nytt var ju gammalt, det var som förbytt
En sten, Wennheims Veira och bränna ofog
gav kraften för kärlek och visdom och mod

Älvalek

I en glänta i en skog nå’nstans i sommarnatten lång
Där spelar jag till älvors dans och sjunger åldrig sång
En sång om dimmans vita skrud som smeker älvans kind
Om vita björkar som står brud åt ljummen sommarvind

Och skogen fylls av älvors skratt; det hörs ifrån varje snår
Den dansen dansas blott en natt, en enda natt per år
I långa tider älvors dans har förts till åldrig sång
I en glänta i en skog nå’nstans i sommarnatten lång

Glömda krogen

I en glänta i en skog nå’nstans
ett värdshus ligger gömt
Sent en afton där det hände nå’t
så konstigt att jag nu så smått
är säker att jag drömt
Det började med att en raggig hund
kom in och beställde vin
Värden fråga’ ”Ska det va’ nå’t mer?”
”Nej tack”, sa’ hunden och slog sig ner
med en outgrundlig min

Omkväde:
Så när du går i stora skogen
och når fram till Glömda Krogen:
Tro ej allt du ser
för allting som här sker
helt klart du märker snart
är nog en smula upp och ner

Vid elden satt en frusen bäck
och värmde sina tår
Där blev han till ett mindre hav
och hunden sa’ ”Han dryper av
så snart som det blir vår”
Då vände sakta bäcken sig
mot mig och sade att
”Sin dystra min den har han fått
för att i fyllan han har gått
och gift sig med en katt”

Omkväde:
Så när du går i stora skogen...

Igenom dörren kom det då
från något fjärran land
en lång och ståtlig, vit och fin,
med långa öron, vild kanin
med vapen i sin hand
Hans svärd av trä, hans hjälm det var
en gryta som han fått
Den grytan tog vår värdshusvärd
och hängde över eldens härd
och sa’ ”Stekt kanin är gott”

Omkväde:
Så när du går i stora skogen...

Då började bordet jag satt vid att dansa
en livlig dans med min stol
Och spelemannen var gamle herr Al
som slunkit in i krogens sal
med fagra fröken Sol
Hon sken och värmde herr Al
som lät grenarna gnissla vilt i en dans
Bäcken porlade så ystert meD
och jag, jag dansa’ med besked
och hunden med sin svans

Omkväde:
Så när du går i stora skogen...

Vi dansade till morgonen
på golv och väggar och tak
då herr Måne sa’ till syster Sol:
”Nu är det dags, hör, tuppen gol”
Men fröken Sol var spak
Själv yr av dans och mjöd och vin
i hörnet nicka’ jag till
och när jag vakna’ till så smått
då hade alla andra gått
Ja, tro det den som vill

Omkväde:
Så när du går i stora skogen...

Nidvidsa till Agnor

När Agnor gick på stadens torg
så mötte han en otäck mus.
Då sprang han hem till mammas borg
och musen till sitt hus.
Då ropa Agnor på sin vakt
se till att få den musen väck.
Visa på en furstes makt
och sätt i musen skräck.

Där sitter Agnor i sin borg
Bak knektar och bak murar
Med alla ägg i samma korg
Där sitter han och tjurar
Men utanför där finns det folk
Som vill att oket lättar
Att Agnors krus blir fyllt av smolk
För männ´skor, vargar, vättar

Han anar rök bak nästa krök
Oh, stackars han, oh stackars man,
Han kommer snart att få besök
Hans värdighet förrann
Med klena ben i farans stund
Oh, stackars han, oh, stackars man,
Han gömmer sig i borgens grund
Hans fursterang försvann.

Hon kommer hit

Det är inte lätt att vara spelman vill jag lova
Inte är det särskilt många timmar jag får sova
Först så ska man glädja alla gästerna på krogen
Sedan ska man lyckliggöra flickan uppå logen

Omkväde:
Hon kommer hit, hon kommer hit Hon kommer hit, det lär ej dröja
Hon kommer hit, hon kommer hit Hon kommer sänd av Fröja

Känner du dig sällskapssjuk och det är sent på natten
Kan du bara välja på en spelman eller katten
Jag är inte särskilt snygg men låt mig få berätta
Jag kan bli ett tidsfördriv i väntan på den rätta

Omkväde:
Hon kommer hit...

Men mitt mål har aldrig var’t att kyssa alla kvinner
Nej, jag älskar bara en för det är allt jag hinner
Om ni inte tror på mig ja, då får jag väl ropa
På den enda i mitt liv: Hon står där allihopa

Omkväde:
Hon kommer hit...

Vallvisa från Lombarerna

Ullfot och trollöga
storäta, ditröga
svartrygg och klokpanna, lillflickan min
tröttben och tålånga
skrikhals och snabbgånga
gladmun och vackerlugg, ät magen stinn!

Kom över Lamben, min älskling, i natten
När jag har tänt lyktan att lysa dig fram
styr ut din båt över mörkaste vatten
här väntar din käresta hos sina lamm.

Prins Almar

Tyr är på vår sida, gå framåt för vår tro!
Minns hur alla lida som i Njarkas byar bo,
som försmäktar under plågan av Lokes onda frö.
Håll levande den lågan, och segra eller dö

För…
Vet, prins Almars like
finns inte i vårt rike
vi följer honom, glada, i hans spår
I marsch, gallopp och skritt
tills Naronien blir fritt
och tills segern, freden, friheten är vår

Vi går dit som han leder, vi piskas inte fram.
Vi följer våran heder såsom folk av ärlig stam
mot Lokes dunkla herremän med slavar och magi
vet; ingenting kan kuva den som slåss för att vara fri!

För…

Hästen

I sunnifagn båd skön och varm
red tappre Geran ut
Blott denna längtan fylld´ hans barm
Ge sagan lyckligt slut

Den fagra sessan Gyllenlock
had´ rövats bort, o ve
av draken vid namn Amarock
sånt brukar ofta ske

Herr Geran på sin tappra häst
han reste runt vår värld
I höger hand en arbalest
i vänster hand ett svärd

Men vägen var som utan slut
och långt till drakens topp
Vår hjältes trötthet blev akut
när någon ropte: -Stopp!

I vägen framför Gernas häst
en bråddjup klyfta rann
däröver var en stenbro rest
och framför den en man

- Om andra sidan du vill se,
så talte mannen båldt,
du svara måst på frågor tre!
Han log, men illa dolt

-För gissningslek jag tid ej har
när sessor är i nöd!
En pil från arbalestet far
och mannen faller död

Så red de vidare på jakt
och sökte Gyllenlock
De gjorde allt uti sin makt
och fann så Amarock

På bädd av guld och ädelsten
låg draken grön och trygg
Herr Geran var dock inte sen
att visa råg i rygg

- Ge hit prinsessan, stygga kräk
du har mig icke skrämt!
- Håll mun din tölp, du blir mitt käk!
sa draken oförskämt

En våldsam strid då började,
prinsessan, hon blev kär,
men tappre Geran stupade
Hur slutar nu det här?

Jo, Gerans häst som dittills stått
så tyst och snäll bredvid
Han har av draken nog nu fått
och bjuder in till strid

En vild attack, en våldsam krock,
för stark var Gerans häst
Han gjorde slut på Amarock
Som make blir han bäst!

Så red de bort så ståtliga
ett udda, vackert par
och levde sedan lyckliga
i alla sina dar

Om Bard & pipan

En sommardag i Björkskogen,
straxt efter kvällens vard,
unge Faron frågade sin vän:
- När smakar din pipa som bäst, broder Bard?
- Om aftonen när solens sista strålar silar in,
i gläntan där, med fridfullt sinn,
jag vilar då smakar den gott, pipan min!
:/: - Om aftonen när solens sista strålar silar in,
i gläntan där, med fridfullt sinn,
jag vilar då smakar den gott, pipan min! :/:

I vargatimmens gråa ljus
när natten går mot dag,
hela skogen sover, björn och mus,
blott en liten glödande prick lyser svag.
Där sitter Bard med ben i kors och tovad hatt på sné.
Han kan ej låta bli att le;
det smakar med pipa på morgonen med!
:/: Där sitter Bard med ben i kors och tovad hatt på sné.
Han kan ej låta bli att le;
det smakar med pipa på morgonen med! :/:

När frukost ätits, dagen grytt,
drar Zardraas ut på jakt.
Men i skogen rör sig fula knytt,
med fjädrar i bröstet de stupar i takt.
När Vätteskaran slagen är tar Bard sin pipa opp.
Ett välbehag sprids i hans kropp;
han har aldrig smakat ett godare stopp!
:/: När Vätteskaran slagen är tar Bard sin pipa opp.
Ett välbehag sprids i hans kropp;
han har aldrig smakat ett godare stopp! :/:

När värden har släckt

När värden har släckt alla lyktor och låst
Och solen gått ner bakom bergen
När jag står och skakar i kyla och blåst
Och fingrarna frusit till märgen

Omkväde:
Då längtar jag hem, bortom hav, bortom land
Långt ifrån träldom och slit
Till ett hus som är smyckat med fanor och band
Där jag möts av ett ”Välkommen hit”

När hunger och kyla har blivit min lott
Och mitt spel inte gett mig att äta
När jag ligger ensam, för flickan har gått
Och jag vill blott dö och förgäta

Omkväde:
Då längtar jag hem, bortom hav, bortom land...

När strängarna tystnat och jag lagt mig ner
För att vila och aldrig mer sjunga
När fingrarna stillnat och spelar ej mer.
Och döden har tagit min tunga

Omkväde:
Då kommer jag hem, bortom hav bortom land...

Den glade ödesdyrkaren

En kväll när jag satt i Tre Kannors bänk kom Rurik och slog sig ned
Han höjde sitt glas med en bister min och svor en osande ed
Han sa att den norna som styr våra liv spinner en ofärdig väv
Den kvinnan som lockar ur vinernas djup är en mö både kall och sträv
Men hans ord biter inte på mig, nej, nej. För…

Omkväde:
Jag är den ende glade ödesdyrkaren i Aahren
Mitt öde det är mjöde’ och vin, båd rött och vitt
Jag funnit månget öde som var hårdare än mitt
Så jag är den ende glade ödesdyrkaren i Aahren
Jag är den ende glade ödesdyrkaren i sta’n

Han blängde på kruset och grinade skevt och slog det plötsligt i kras
Då såg jag en tår på hans högra kind se’n sa han med mullrande bas:
”Min vän, du vet att man kallar mig klok men se vad rusen gjort mig
När du ser mitt armod så vet att du ser det öde som väntar på dig”
Men hans ord biter inte på mig, nej, nej. För…

Omkväde:
Jag är den ende glade ödesdyrkaren i Aahren...

Budet till Ravindal

Jag skulle till Ravindal
Gå med ett bud
En tanke så genial
- tips från en Gud
Ett förskott på arvodet
Hade jag fått
En öl är jag värd o det
Smakar så gott!

Omkväde:
Så slog jag mig ned
uppå Guldåderns bänk
I strupen det sved
Ge mig mer – kom och skänk
En öl blev till tre
När som fyllan smög på
Jag kunde blott le
bara underbart må

En kärkelsfull väckning? Nej
dammvattenstänk!
Två barn hade använt mig
Som fiskebänk
Till Ravindal skulle jag
ej hinna gå
Får vänta till morgondag
att staden nå

Omkväde:

Så slog jag mig ned...

”När gryningen kommer må
Jag vakna upp”
Från hönsgården fick jag då
Hjälp av en tupp
Men halvvägs till Ravindal
Varse jag blev
I hönshus, i sitt fodral,
Kvar låg mitt brev

Omkväde:
Så slog jag mig ned...

Det blev inte bra, det kan
Alla förstå
Att återbetala för-
Skottet: Ridå!
Vad gör man när mynt ej kan
finnas i börs?
Hos Asgeir, på krita, man
Släcker sin törs(t)

Omkväde:
Så slog jag mig ned...

På vintern i skogen

På vintern i skogen
Går vägen om logen
Tar säck bakom plogen
Med snaror däri

Jag spejar och spårar
Trots barmark försvårar
Men får kalla kårar
Av villebrådsskri

Omkväde:
När kvällen sen kommer, mot hemmet jag går
Och längtar, med iskalla fingrar och tår,
Att sedan i stugan, nu är jag snart där,
Få sitta i värmen med den jag har kär

På vintern i skogen
Går vägen om logen
och raskt förbi plogen
Till rev, agn och krok

Jag hugger upp vaken,
Det hör ju till saken,
Och pimplar upp laken
Till middagens kok

Omkväde:
När kvällen sen kommer, mot hemmet jag går…

På vintern i skogen
Går vägen om logen
där straxt ovan plogen
finns yxan så fin

Sen fäller jag träden,
Och lastar på släden,
Ska skydd bli till säden -
ett nytt magasin

Omkväde:
När kvällen sen kommer, mot hemmet jag går…

Östnaronsk kampvisa

Hela landet led av nöd
man hörde tusen röster
som ropade på furstens död
på frihet och från öster
Varghuvud med en blandad här
av vättar och män med frihet kär
hon tände upprors glöd

Omkväde:
Så akta er, ni värvare
för nu blir tiden kärvare
för fogdar och för präster;
för Agnors pack i väster

Att blanda i ett giftigt smolk
i svarte furstens bägare
samlades vårt tappra folk
den jagade blev jägare
Förtrycket skulle få ett slut
Var man och kvinna drog så ut
med yxa, svärd och dolk

Omkväde:
Så akta er, ni värvare...

Den ondes folk de ryckte lätt
på axlarna och sade:
”Ett uppror utav män och vättar?
Ha, det var ju bra de’
Men om ni tror att ni kan oss
besegra? Ja, då får ni slåss
tills blodet flyter hett”

Omkväde:
Så akta er, ni värvare...

Men folket som fått nog av träl-
domstidens hårda valsar
tog skrattet som ett giltigt skäl
att kapa många halsar
Segerrik drog hären fram
Varghuvud främst på vågens kam
slog fienden ihjäl

Omkväde:
Så akta er, ni värvare...

Att krossa Garguls fäste nu
Varghuvud hären manar
Hon sliter bojorna itu
Hon frihetstiden danar
för vättar, varg och människor
För alla som i landet bor
finns hoppet starkt ännu

Omkväde:
Så akta er, ni värvare...

Så därför ska ni slås av skräck
som fryser er till märgen
Varghuvud driver bort det träck
som plågat de Grå Bergen
Hon driver er från Garguls Borg,
hon lyfter landet från sin sorg,
hon river erat späck

Omkväde:
Så akta er, ni värvare...

När Vindtörne dräpte en draug

Nu ska jag berätta om deras strapats
och hur de sen hittade en magisk plats
Hur ondskan var gömd långt där ner under jord
där rättvisan skipas för dråp och för mod.

Omkväde:
Ja så gick det till
när draugen blev dräpt
och Nars ätt blev fria från dödens dom

De femton de vandrade långt bortom byn
för att dräpa en draug som nån sett i en syn
De gick och de gick och de gick genom regn
och alla de längtade efter sin säng.

Prinsen av Randersmark red dit till häst
han sade att: Jag ska va störst och va bäst
Jag ska hämnas min far och min moder och bror
Vi nicka och sa: Om det är vad ni tror.

Vindtörne ledde dem på deras färd
man såg hur det brann i båd ögon och själ
När hoppet var dött lät hon modet bestå
men vad hon planerat kunde ingen förstå.

Att Bard ej kan räkna det lärde de sig
han sa: Jag ser blott hundra steg framför mig
I tre-fyra gla-as så fortsatte dom
tills Bard sa att: Nu är vi halvvägs, så kom.

I Nems gamla smedja där fann de en sal
men vägen dit var både farlig och hal
Som sagt var det ösregn och fötterna slant
med facklor i hand gick de brant efter brant.

De fira sig ner med ett rep flera famn
i grottan så hördes en sång träda fram
I mörkret och kylan bland is och bland sten
medan tonerna skar genom märg genom ben.

Ceremonin had dom övat sig på
i salen så ställde de upp sig som så
och lockbetet ropade: Bodvar, kom ut!
Det blev tyst, men sen hördes ett släpande ljud.

Och utifrån mörkret så kom en gestalt
han rörde sig mot dem som gällde det allt
Men Vindtörne lyckades stoppa hans steg
hon sa: Jag är liv, du är död, och han teg.

Båda föll ner lika livlöst som luft
de trodde att magikern mist sitt förnuft
men Tiili gick fram och kved ut: Hon är död
de sågo hur ögonen tappat sin glöd.

Vägen tillbaks den dubbelt så lång
utan en magiker, utan en sång
Med denna visa finns minnena kvar
och må de nu leva till slutet av dar.

Omkväde x2:
Ja så gick det till...

Ode till ett udda öde

Se på handelsman’, så’nt sätt!
Du önskar flickor lägra
Saknar både sans och vett
Men jungfrukullar hägra
Se’n förvånad
Står du hånad
Flickorna dig vägra
De sig ger till den som kan
De går till en speleman

Många männ’skor har jag mött
Från Borgevid till Triti
Alla utav blod och kött
Men ingen lika skiti’
Pudrad står du
Ingen får du
Fastän du är fliti’
Flickan går till den som kan
Han är alltid speleman

Räknar kärvar, staplar torn
Och spar på varje koppar
Lackat mjöd ur smyckat horn
Och ingenting dig stoppar
Tills du röner
Brages söner
In i leken hoppar
Flickan något bättre fann
En förförisk speleman

Tiden aldrig varit dikt
Nej, sand ur timglas rinner
Spelmannen har mången plikt
Trots allt det han hinner
Till ett möte
Med det sköte
Som av kättja brinner
Endast den belägra kan
Som är äkta speleman

Wenheimsk hymn

Från Grå Bergens höga nord
Det steg ett trotsigt enkelt ord
Och frihet är dess bud.
Varghuvud känns på hennes gång,
Och frihetskämpen på hans sång.
Och högt baneret på sin stång,
Det pryder Wenheims skrud.

Från norr, från bergens högsta tand
Till långt i syd vid Lambens strand
Vårt vackra rike når.
Där varg är varg och vättars hord
Vid männskans sida plöjer jord.
I liv och död ett enda ord:
Frihet, för oss består!

Lur-Tures krog

När man vandrat hela dan i ylle och i linne
och svetten bildat pölar uppå marken där man stod.
Och det är lika kokhett därute som därinne
då smiter man gärna in på Tures svarta krog.
Här bakas goda pajer på glöden uti härden,
här bryggs det bästa mjödet uti stora fat,
och underhållningen är den bästa uti världen!
Här kan man få det mesta utav skratt och dryck och mat!

Där kan man köpa pajer för dess vikt i guld
och betala dyra pengar tills de alla tagit slut.
Ja, själve kungens skattmas blev här snart satt i skuld
när han glömde att bedriva sin köpenskap med prut!
Men fattigt folk som är glada i sitt sinne
och ger en sång vid dörren som är ganska bra,
dem bevarar Ture som skatter i sitt minne
och ger dem gärna gratis, det som de vill ha.

Senare på kvällen slår Ture i sitt stop
han sjunger med oss alla i en vildsint lyckodans.
Mjödets hela lycka känner allihop
en gladare taverna väl aldrig nånsin fanns.
Här spelar alltid Rävspel & Kråksång hela kvällen
och aldrig ger vi upp och aldrig får vi nog!
Vi spelar överallt, men bäst av alla ställen
är denna tavernan: LurTures Krog!

Valdemar

Besynnerligt var det den afton i vår
då vår Valdemar skulle se om sina får
Han gick ut efter kvällsvarden med ett stop mjöd
men försvann och sågs ej förrän efter sin död
I snöslasket utanför stugan fanns spår
man beslöt att se efter om Valdemar på r-
en pin kiv gått och dränkt sig i mjölnarens damm
men tvärtom vad man tänkt sig, hans fotspår försvann
upp mot skogsbrynet ute i kanten av byn
och där möttes man av en förunderlig syn

Omkväde:
Så tro och tänk och tyck vad ni vill
men ta er i akt när nå’n bjuder på mjöd
för det är faktiskt sant; det var så det gick till
på det gravöl som hölls efter Valdemars död

Vid tallen låg Valdemar som om han sov
och av karlstackarns stop som han fått som en gåv-
a av smeden i byn syntes inte en skymt
men det värsta det var väl att karl’n hade krympt
Han var inte mer än tre fot och en tum
vilket var ganska praktiskt för då fick han rum
i den ryggsäck som man tagit med utifall
att det skulle behövas nå’t varmt åt vår Val-
demar som kanske satt uti skogen och nös
eller druckit sig full och nu låg och förfrös